Lördag förmiddag.

De kroniskt negativa människorna har inte längre en plats i mitt liv, det är dags att klippa banden med de vänskapsrelationer som bara skäl energi. Det är otroligt tufft men samtidigt skönt när en energitjuv inte längre är en del av ens vardag. Jag har för länge nu peppat vänner som jag velat rädda från att se allt så negativt och kasta lite ljus på allt bra runt omkring dem som dom inte såg. Pepp, pepp, pepp, men vad fick jag någonsin tillbaka för det? Åren gick och det spelade verkligen inte någon roll vad man sa eller gjorde, personen lyckades se en möjlig regnprognos trots fantastiskt väder den dagen. Därför tog jag mig själv i kragen och beslutade att sluta kasta pärlor åt svinen. Oavsett hus snälla dessa svin må vara orkar jag inte investera pepp på folk som är kroniskt negativa. Du behöver inte mig, du behöver en psykolog. Hur gärna jag än vill hjälpa så kan jag inte, men det kan en psykolog. Någonstans går gränsen och min är nu nådd. Jag kan inte fortsätta ge samma råd om och om igen. När vänner har problem lyssnar jag, vill de ha råd så ger jag dem det. Men jag kan inte fortsätta agera projektledare i någon annans liv, speciellt inte för dom som bara ser mörker i alla fall. Såna personer fullkomligt dränerar mig på energi och livet är för kort för det. Vi har bara ett liv och vi kan inte fixa andras liv om de inte är villiga att fixa sina egna liv.
Jag är allergisk mot passivitet. Det kanske låter elakt, men att stirra sig blind och låta sig förbittras av ett och samma problem år efter år istället för att göra något åt det, jag förstår det bara inte! Dessa personer menar med all säkerhet inget illa, men det är ändå illa att dessa personer tar energi från mig varje dag.